Cynisk jävel

Om vi hade varit välsignade med bredband hemma när jag var liten.
Och webcamera. Och visste vad bloggar var för någonting.
Då hade jag varit riktigt illa ute.

För man tänker ju inte riktigt stabilt när man är liten.
Och man gör ju dumma saker.
Och allas högstadie-feeling bara bråkar på.

Och jag tittar på alla små trettonåringar som videobloggar.
Och fnissar. Och jag dör lite inombords. Just för att jag känner:
"Hjälp! Det HADE kunnat vara JAG!"

Och sen visar de pervesioner i kameran.
För de är små men de känner sig stora.
Och vill in i vuxenvärlden. För inget annat räknas.
Och hur snabbt går det inte då.
Med en herre på 37 år på andra sidan Sverige.

Snabbt går det.

Och de "växer upp".
Men egentligen kräks de.
Innerst inne.

För de vet ju vad de gör.
Egentligen.
Och det är så lätt att falla dit när man är tretton år.
Egentligen.

Mina barn. Ska inte ha bredband.
De ska ha modem. Som de bara får använda efter klockan sex.
Och bara tio minuter.
Och inte ha nån egen dator.
Kanske en gammal. Som de kan spela flipper på.

Inget annat.

Det känns sundast så!