Cynisk jävel

"I förtvivlan.

Faller vi.

Och finner varandra.

I mörkret."


Min katt är en katt med en tratt.
Min katt är en trattkatt.

"Allting har gått bra!"

"Hennes äggstock hade... vandrat iväg. Så...
Snittet blev lite större än normalt."

Min katt är en katt med en tratt.
Och ett gigantiskt sår med massa stygn över hela magen.
Som vore hon frankensteins monster.

Ja, jag har börjat säga Hon.
Annars blir det bara komplicerat att prata om äggstockar.


Jag har köpt potatisar och grädde och lök.
Och kött.

Och skulle laga potatisgratäng.

Men har ingen ost.
Och inget sällskap.

Då spelar det ingen roll.

Svante springer in i väggar med sin tratt.
Och vill tvätta sig. Men tvättar bara hårdplast.
Och mig. Jag försöker klia henne där hon försöker tvätta sig.
Som en slags lögn. Om att allt är som vanligt. Och att hon blir ren.

Det blir hon inte.

Jag får tvätta leverpastej ur tratten. För jämnan.

(Ja jag är 19 år och har inte tagit körkort än.

So what? Upptäckte jag när jag klampade in
och möttes av en äldre herre och två äldre kvinnor som satt och studerade stop skyltar.)

SMS säger mer än 1000 ord:

"Mrrr..."

"Hmmm... Glad Hanna
glad hanna glad glad glad glad"

"Nu står jag utanför och röker.
och har ont i magen."

"Dragan ska jag köra med,
Känns ju tryggt och så. :)"

(Man hinner associera Dragan till Dragon, Drake, Dragen (!).
Allt möjligt under två minuter faktiskt.)

"Ingen aning. låter som en man iaf.
Nu sitter jag i en jättefåtölj.
Och kommer inte att resa mig
för den är så skön."

Det är konstigt hur illa man kan må.
Över någonting som egentligen är roligt.
Och ofarligt.

Dragan var en vänlig man för övrigt.
Skakade hand och pratade som jag.
Och hade stora bruna ögon.
Och ingen som helst humor.

Trodde jag och fick panik. Det var det jobbigaste.
När jag insåg att mina kvicka kommentarer inte fick respons.

Dragan skrattade nämligen ljudlöst!
Märkte jag efter några minuter
av brutalt, desperat isbryteri försök.

(Måste även påpeka att när jag körde med en tant i klippan mådde jag dåligt hela vägen.
Men med den här mannen så var det bara som att det sa KLICK.
Som ett säkerhetsbälte! Ser ni hur besatt jag blivit av att det var så kul!?)

Och om det var någon som var lugn som en filbunke så var det han.
Själv var jag hyper.
Och pratade och skrattade och slog knät i instrumentbrädan.

"OJOJ!" utropade jag glatt och nickade förstående
När jag försatt bilen i medvetslöshet.
Eller bromsade in oss i vindrutan
Och han förklarat vad jag höll på med.

Eller när jag låg i 35 på en 30 väg. (OJOJ!)
Utan att jag märkte det, utan glatt förklarade för mannen att:
"Här är det 30! För här är en skola! Jorå!"
Kära nån.

"Nu tar jag över för att visa hur du ska göra
med kopplingen och bromsen i det här läget!"
sa mannen och pedalerna försvann under mina små fossingar.

"Jahapp!" tänkte jag glatt
"Nu ska vi se här!" och kikade ner på hans små fossingar.
Vad jag inte tänkte på var att han inte hade någon ratt.
Det hade han faktiskt inte. Ingen ratt alls.

Ratten hade ju jag.

Som tur var kom jag på det RELATIVT snabbt.
Han behövde aldrig märka något.

Men jag tycker man ska ta upp de bra sakerna OCKSÅ.

Som att jag...

Jag tittade i döda vinkeln!
Jag körde inte mot rött.
Jag körde inte över gamla tanter.
Jag glömde inte att blinka.
Jag tog oss levande ur den värsta trafiken (Halv fyra en onsdag).

Och när vi parkerat utanför igen.
Sa han att jag skulle andas.

Och jag försäkrade oss om att vi levde.

Överväger att skriva hur rolig Svanten är.
Överväger att berätta att jag köpt rökelser som doftar lavendel.
Överväger att gnälla över tvättiden.
Överväger att berätta om min helg.

Men går nog bara ut.
På balkongen istället.
Och lapar i mig den sista solen.
Tillsammans med en cigarett.

Vems liv är mer värt?
Vem ska få döma?
Vem ska säga vad som är rätt och fel?

Vem kan?

Vem får?

Mannen som är misstänkt för "parkerings-dådet"
"Parkerings-mordet".
Är hotad till livet.
Överallt. Såklart. Menar man.

Indirekt och direkt.
Gör det någon skillnad?
Är det indirekta finare?
Eller är det bara dolt?

Så det smutsiga sopas under mattan.
Och inte synns.

Det finns så många exempel.
Mordet i Kristianstad följer samma mönster.
Mats Alm klarar sig dock undan. För han är född här.
Honom har vi ansvar för.
Det är en annan sak.

Det sägs att det är kulturen.
Att det är uppfostran.
Eller brist på uppfostran.
De säger att det händer för att det är en DEL av kulturen.
Och att det händer för att de inte följer en ANNAN del.

Man väljer och vrakar bland sina argument.
Som ur biblen sliter de ut det som passar.
Och spottar på det andra. Som också fanns.

De säger att vi ska kasta ut dem. Allihop. Deras familjer ska också ut.
Deras barn, deras föräldrar, deras släktingar? Hur definieras en familj?
Rent juridiskt alltså?
Spelar ingen roll. Finns ingen tid för eftertänksamhet. De ska ut.

Samtidigt spottar ni på kollektiv bestraffning.
När era ungar drabbas av kvarsittning. För någon annans skull.
Ni spottar på det. Ni ringer, ni skriker, ni gråter!
Vi lever i Sverige! Kollektiv bestraffning! Vad är det för skit!?
Men det gäller inte här. Det här är inte era att ta hand om.
Inte ert ansvar.

Solidariteten förtvinar.

Ni hotar dem till livet. Öga för öga.
"Gör de mot oss så gör vi mot dem."
Vem ger er den rätten? Hur ska det gå till?
Rent juridiskt?

Dödsstraff ogillas skarpt. Det har ni fått lära er sen barnsben.
Att det ska man inte tycka om.
Men det gäller inte dem.
Det är Ni emot Dem.
Och tvärtom.

Det är okej att skicka någon till döden.
Att själv döda är lite jobbigt.
Ett indirekt mord är finare.
Då slipper ni se det.

För ni älskar era vita staket.
Ni älskar era blåögda barn.
Ni älskar er svartvita värld.

Där ni tror att allting är enkelt och kan lösas...
Öga för öga, tand för tand.
Skicka dem till döden och sov jävligt gott sen.

Vems liv är mer värt? Rent juridiskt?

Jag vaknade imorse av att solen lekte i mitt ansikte.
Och att det låg en katt på min mage och pratade.
Som om hela världen visste att jag skulle gå upp nu.
Att det var dags nu.

Att det var sommar och snart färdigt.
Att allting skulle lösa sig.
Världen visste att jag hade hembakat bröd i skafferiet.
Och ett nystädat kök.

Och lunchen var redan gjord, tentan skriven, katten matad.
Jag gick ut till bussen, tände en cigg.
Kikade upp mot solen. Och bara levde några sekunder.

Men solen gick och la sig. Och min mentalitet med den.

Och så kommer man hem.

I regnet.

Med ett paket mjölk under armen.
Och ett ciggpaket i handen.

Så kommer man in i sina rutiner igen.

Som om det vore lag.

Det finns så många människor.
Att det känns oöverstigligt bara det faktum...
att man finns.

Det finns... Så otroligt mycket att vara rädd för.
Att Kina bråkar med USA.
Att Turkiet är arga och man bränner flaggor.
Att den svenska tigern smyger igen...

Att det finns gigantiska astroider som är på väg mot jorden.
Och kan utplåna oss inom några sekunder.
Att det finns vapen som vi har utvecklat...
Enbart för syftet... Att kunna döda varandra.

De säger att det är för att försvara oss.
Att det är en nödvändighet. En frihet.

Egentligen är det nog bara för att det finns så många människor.
Att det är utom kontroll.
Vi är så jävla rädda.
Det är inte hanterbart.
Det är därför vi har behovet att döda.

Men inte vi... Inte den svenska tigern.
Hon dödar ingen alls.
Vi vill helst bara inte synas.

Men vi önskar att de dör. De jävlarna.
Hoppas att någon annan sköter det bara.

Där vi sitter hemma i sofforna.
Med en ölburk på magen och suckar:
"Ja fy fan, vart är världen på väg"
Och vi vill döda dem. Döda de jävlarna.

Som de dödar oss. Det är vi mot dem.

Det är bara det att vi haft fel fiender.
Hela livet.

Att vi inte förstått att rädslan begränsar oss.
Viljan att döda. Begränsar oss.
Rädslan för att bli dödad först.