Cynisk jävel

Rastlös.

Jag kan inte somna när jag känner pressen på mig.
Någonting som säger att jag måste vara pigg.
"Du måste sova. Du måste sova nu."

Men jag vill inte sova.
Blir obstinat. Går i barndom.
Vill höra en saga till !
Bara en till !

Måste kännas så när man dör.
Eller är på väg att dö.
En saga till... Bara en.

Och jag vandrar iväg i tankarna.
Blir poetisk men bara i smyg.
Vill vara någon annanstans.
Med några andra.
Eller med ingen alls.

På ett berg någonstans.
Som om det skulle göra att man blir lycklig.
Ni bara skrattar åt mig.
Men det gör det.
Det är sant!
Om man tar bort allt annat.
Och bara berget och jag existerar.
I symbios med varandra. Utan krav.

"Du måste sova nu."
Bara en saga till...

Drömmer om rödvin.
Och språk man inte förstår.
Bara kroppar och ljud.
Nakna fötter i havet.

Fingrar i ditt hår.

Bara en saga till.
Nej...
Du måste sova nu.

Det här är Beatrice Ask.
Beatrice har studerat vid internationella ekonomlinjen i Uppsala
Beatrice tog dock aldrig sin examen.

1991 fick Beatrice vara med de stora barnen och leka.
Hon lekte Skolminister!
Det var roligt tyckte Beatrice!
Så lekte hon lite Statsråd i Utbildningsdepartementet också.

När Beatrice var och lekte med de stora barnen så träffade hon Per Unckel.
Unckel och Ask. Ask och Unckel.
De byggde någonting så fint som Friskolereformen!
Det tyckte de var fint!
Duktiga Ask och Unckel!
Hurra för Ask och Unckel!

Sen blev det rött...
Sen blev det blått...

Hurra, sa Ask.
Då får jag vara med och leka igen!
Men nu skulle hon inte leka med skolan längre.
Nej, nej! Nu skulle hon leka Justitieminister.
Fröken Ask är ingen Jurist. Fröken Ask har ingen utbildning.

Fröken Ask tycker att vi ska skicka gredelina kuvert till misstänkta sexköpare.
Fröken Ask är Justitieminister och menar på att oskyldiga ska behandlas som dömda.
Redan innan motsatsen blir bevisad.

"Till råga på allt drar hon återigen upp
“unga tjejer som säljer sex” som argument för ett behov,
och visar med det en häpnadsväckande ignorans för verkligheten:
bland unga är det fler killar än tjejer som säljer sex"

Kanske ska fröken Ask sluta leka med landet nu?
Och ägna sig åt någonting annat?
Något som inte kräver så mycket insikt?
Och verklighetsuppfattning?
Och kunskap?

Så som en grönsak.
Jag tycker fröken Ask kan bli en morot.
Det bör hon kunna hantera.
Får vi hoppas.

Sist skrev jag om barn.
Som sprang runt och skrek.
Och jag läste det ikväll.
Fick en känsla av att det är likadant nu.

Att människor bara springer runt och skriker.
Och inte ser vitsen i att stanna upp.
Inte ser vitsen att sitta vid hamnen i Helsingborg och mata maneter.
Inte förstår tjusningen i de små sakerna i livet.

Som att det finns ett caf̈́é här som har tårtbuffé på söndagar.
Och hur gott en kall öl kan smaka när man sitter ensam på balkongen och röker.
Hur gott ett kaffeljus kan lukta.
Gräs under nakna fötter.
Hur fantastiska böcker kan vara.
Läser ni fortfarande? Läser ni för era barn?
Eller läser ni för er själva?

Eller sitter ni bara där. I den värld ni skapat er.
Utan att kunna ta del av andras världar.

Springer ni bara runt, runt, runt. Och skriker.
Över allt ni inte kommer att hinna med.
Allt som gått förlorat.
Allt som aldrig kommer tillbaka.

Nej hörrni.
Det var bättre förr.

När Peter Harryson hade Så ska det låta.
Och Rederiet fortfarande gick på tv.
Och folk visste vilka Ebba Grön var.
Utan att fälla kommentarer som:
"Meh! Du hör ju att det är en KILLE som sjunger."

FÖRR I TIDEN
NÄR GALENSKAPARNA GICK PÅ TV!
NÄR KNATTARNA LÄT PRECIS SOM FARBROR KALLE!
NÄR INGEN SA "Vem är Bob Dylan?"
När det inte fanns någonting som hette Disney Channel...

När man sprang runt i skogen istället och låtsades att man hade en häst.
Sen kom ens kusin och man sa att det fanns hästar här.
Och då skaffade hon också en häst!
Så tog man varsina rep och sprang ut i skogen. Och red.
Sen ställde man in hästarna i hönshuset när man var klar.

Minns ni det? Att man gjorde så?

Och sen ute i skogen så hade man blivit strandsatt med sin bror.
Och man var Robinson Crusoe!
Och hittade en gammal sönderrostad ställning och knöt fast laman i den!

Sen lånade man en bok om hur man klarade sig i vildmarken på biblioteket!
Då sprang man ut och byggde en liten koja av grenar och skulle verkligen överleva!
På liv och död!  Och man hade ingen mat och skulle äta skogssniglar!
Fast man gjorde det inte. Det stod ingenting om det i boken vad jag kan minnas.
(Boken dog för övrigt. Den låg kvar i kojan när det började regna.
Vi hittade den flera månader senare vill jag minnas. Biblioteket = Oglada)

Sen råkade vi titta på Toy Story.
Och byggde en egen verkstad ute i garaget.
Där vi byggde om våra leksaker. Sågade och hamrade.
Precis som den där elaka pojken.
De blev läskiga.

Och så undrade de varför jag inte lekte med de andra barnen i skolan.
Varför jag inte ville springa runt och leka "Lejon och Antiloper"
Vilket gick ut på att en grupp sprang och jagade en annan grupp.
Hela tiden skrek man högt.
VAFAN VAR VITSEN I DET!?

Så kom de och sa att jag var ensam.
Att jag ville vara med och leka.
Jag ville inte vara med och leka.

Ingen kunde MÄTA sig med mig själv och Åskar i lekar...
De där dumma, dumma barnen i skolan bara lät och sprang.

Nu har jag minsann läst förhörspapper och annat.

Jag tror...

Att han våldtog henne inne på toan.
Och han förnekade allt först för att det gör man lätt.

Sen erkände han och sa exakt samma saker som hon sagt i förhör.
Jävligt detaljerat.
Och att det var skönt att erkänna.

Sen plötsligt tog han tillbaka och sa att hon var med på allting.
Och hävdade att anledningen till att han kunde ge
en så detaljerad berättelse var för att HON berättat för sina kompisar
vad som hänt och sen har de berättat för honom.

SAMTIDIGT säger alla på skolan att hon berättat olika historier för olika människor.
Så då är ju inte det så troligt. Att han skulle kunna pricka så rätt.
Då ljuger ju antingen de människorna som hävdat att hon berättat olika saker.
Eller denne nu dömda man som säger att han återgett det hon berättat för andra.

Nåt utav det liksom.

Men så... Kommer han från en jättejobbig familjesituation som jag förstått det.
Med lite trubbel och kriminella människor i.
Och så ville han inte göra sin mamma besviken.

Och JAG får känslan av att mamman har säkerligen pushat honom att förneka allt.
För att hon inte vill att han ska åka dit. För de orkar inte ha mer sånt i familjen.

DÄRFÖR känner hon också ett stort behov av att "rentvå" honom på nätet överallt
och smutskasta tjejen. Ljuger sig till en sanning.

Innerst inne tror jag att hon vet vad som har hänt.
Och att allt bara är spel för gallerian!

Man anstränger sig inte så mycket, man REAGERAR inte på det sättet.
Om man visste att sonen är oskyldig. Då lägger man ner all energi på att verkligen...
Hålla på med själva rättsprocessen! Då sitter man inte och skapar grupper på facebook.
Det gör man faktiskt inte. Det har man inte tid med om man vet att ens son är oskyldigt dömd.
Vart ska det leda?

Det leder enbart till en hetsjakt där man övertygar obetydliga människor till att:
"Min son är VISST oskyldig!"
Att smutskasta offret och höja sin son. Leder ingenvart.
Mer än att döva sitt eget dåliga samvete.
Ljuga sig till en sanning. Få sonen att tro sig själv.

Våldtäkter.
Handlar inte om att man inte kan hitta någon att ha sex med.
Det var det dummaste jag hört.
De menar att, attraktiva, sociala människor inte kan våldta någon.
För... De har inte behovet av det.

Det är bara... Fula människor som våldtar.
Fula män. Fula gubbar. Som sitter i buskarna.
Som inte kan få nån att knulla.
När du är på väg hem genom parken.
Ja, det är de som är våldtäktsmänniskorna.
Jag väljer det begreppet istället för våldtäktsmän.
För gud ska veta att kvinnor också kan.

Nejmen! Vad säger jag!?
Kvinnor kan inte våldta. För vi har ingen penis.
Neeej, ingen alls faktiskt.
Då kan vi inte utnyttja någon sexuellt.
Dessutom är vi ju så små och nätta.
Så det orkar vi inte.

Och man kan inte räkna en avsugning som en våldtäkt.
För... "Det är ju bara att bita ifrån".

Ja DET gör man nog! Biter! Såklart!
Att jag inte tänkte på det själv. Om det någon gång ligger en man över mig
och ska våldta mig oralt. Så ska jag bita honom.
Det känns som att det kommer hjälpa.
Om inte annat finns det ju bra bevismaterial sen.
Här. Varsågoda. En halv penis till ert förfogande.
Va? Blir JAG anmäld nu? Hur gick det här till?

Fula gubbar som inte har pengar att köpa prostituerade för våldtar.
Så är det nog. I buskarna helst då. Helst på lördagskvällarna.
Helst ska de ha lite skitiga kläder och en kikare också.
Sakna nån tand här och där. Lukta illa.
Urin.

För om han luktar gott... Motsatsen till urin då...
Då måste ju vi VILJA ligga med honom?
Och DÅ är det minsann ingen våldtäkt!
Och OM det blir anmält som våldtäkt... Då ljuger vi.
För han luktar ju gott!
Och han har alla tänder kvar i käften.
Då har han inte behovet av att våldta.
Och vi har inte rättigheten att neka en väldoftande man sex.
VI kvinnor vill minsann ligga med ALLA som luktar gott och ser bra ut.
Vi tänker nämligen med penisen! Som inte finns? Hur blev det här nu då?

För ni tror inte att det har med andra saker att göra?
Lite maktspel?

Det är därför min plan är...

Om jag håller på att bli våldtagen någon gång.
Så ska jag ropa "Ja! Ja! Hurra!"
Borde inte det bli jävligt komplext för dem då?
Som att de kommer av sig?
Eller kanske blir de provocerade och ännu argare?

Plan nr två är att ha en falsk bricka med mig vart jag än går...
där det står:

Hanna Andersson
Kvinna
Kristianstad
HIV-smittad

Idag diskuterades föreläsaren.
En stund.

Och ibland... Ibland alltså.
Inte ofta men ibland...
Så får man vara ytlig.
Och uppskatta kavajer och jeans.

Men i alla fall. I brist på energi till att göra någonting vettigt:

Det finns många olika sorters människor.
Den här mannen. Är en sådan man jag skulle vilja se gråta.
Tappa ansiktet. Förlora tråden. Lägga ner.

Får en enorm lust att vilja utmana.
Provocera. Attackera. Örfila.

Inte för att han är dum.
Utan för min egen skull.
För att se vad som händer.
För att jag har lust till det.

Det ligger en dimma kring den här mannen.
Han är på en piedestal.
Vill han att ni ska tro.
Men den är bara luft. Den är ingenting.
Det är en illusion han skapar om sig själv.
Och om man vill, kan se igenom det. Det känns ironiskt.
Han tar inte sig själv... på det stora allvar man kan få intryck av.
Han spelar den rollen han skapat till sig.
Och han spelar den bra.

På seminariet. Hade mannen en svart kavaj.
Det var uppenbart då! Så jävla uppenbart!
Det finns en ANLEDNING till att man tar på sig en svart kavaj.
Om man inte är född i ett kontorslandskap, så finns det alltid ett skäl.
En anledning. Allting görs med en tanke.

När man tar på sig detta magiska plagg. Tar man sig an rollen.
Spelar den lite extra väl. Jag gör det. Maja gör det. Många gör det.
Vi har knäckt koden.

Den här mannen är en roll.
Och rollen är vacker.
Jävligt vacker.
Nog sagt.

Det blir ingen djupare analys.

De ser så glada ut.
Sju män som sitter på bänkarna vid resecentrum.
Alla har långt skägg.
Nästan alla.
En är nyrakad.
Han ser lite extra stolt ut.
Mjorå så att. Nyrakad minsann!

Den ena mannen kan inte vara mer än 30 år.
Men hans tärda ansikte vittnar om en annan ålder.
Fyra av dem dricker öl. Några röker.
De har en liten hund också.

En utav männen håller i kopplet.
Och de ser så nöjda ut.
Särskilt han med hunden.
Så nöjda, där de sitter i solen.
Kisar lite.

Tips: Om man haft en heldag i skolan med politik.
Svara då inte när det ringer.
För då kan det hända att det är en man där.
Som är blå och ska argumentera.

Han hävdar att alla har lika förutsättningar.
Jag hävdar att vi inte har det.
Det hjälper inte.

För han menar att de som inte är något inte har kämpat.
Att de är lata.

Jag säger att vi föds.
Sen kommer vår uppfostran. Vår familj.
Vår skola. Våra lärare. Vårt umgänge.
Samhället sätter sina spår.

Han tar tillbaka. Säger att vi inte har samma förutsättningar.
Men menar att vi kan SKAPA våra förutsättningar.
Kan vi det?

Jag sa att det skulle kännas svinigt om jag hade inställningen:
"Skyll dig själv, din late fan!" Med tanke på den väg jag valt att gå.
När jag sitter där, med klienter. Vad ska jag säga då?
"Jaha ja! Nu har Fru Bengtsson inte ansträngt sig igen! Din lata fan."
Eller:
"Nejru! Herr Svensson! Sluta upp med knarket, din jävla pundare."

Han säger att om man kämpar så finns jobb till alla.
Vad gör man då? När argumenten tryter?
Och tröttheten tar över?
Jo, man går till sin pappa:

"Finns jobb till alla?" säger man då. Lite trött.

"Klart det inte finns! Då skulle ju kapitalismen rasa!
Därför att det behövs en viss del arbetslösa
för att hålla nere löner och annat, det är inbyggt"

Det känns lite roligt att prata med sin pappa när han säger så.
Man blir lite stolt.

"De blå ljuger." fortsätter han sen.

"Alla kan inte bli egna företagare!
Och vad skulle de hålla på med då? Sälja? Sälja vadå?"

Han säger också att det pratas om att skatta för att man har maskiner.
För att vi har så mycket maskiner. Och inga riktiga människor längre.
Jobben försvinner ?
Men vi måste ha råd att ta hand om våra barn.
Och våra gamla.

Bryr vi oss OM våra barn och gamla?
De kan väl klara sig själva?
De har väl också den egna viljan. Och får sköta sina egna liv.
Bäst de kan. Det är väl inte ditt problem. Herregud.

"En känd "såsse" sa en gång att vi kan ju faktiskt inte hålla på
med att sälja skortor till varandra"

Jag är förvirrad. Känner mig liten och rädd.
Förstår inte vad som händer.
Vad som hänt.
Förstår inte vad de vill med oss.
Vad vill ni?
Känns som att vi inte finns.
Och det är vårt fel.

Uppskattar era synpunkter på skalet.
Tack!
Bearbetningen fortsätter senare!

Idag: Påsköl! Hurra!

Visste ni att... Om man sitter på en parkbänk.
I solen.
Så mår man mycket bättre än inomhus!
För... Det bara är så.

Jag avskyr när saker bara "Är så"

Idag... När vi satt på parkbänken.
Kom en man.
Som inte var riktigt... riktig.
Lite speciell.
"Läser ni på komvux?"
"Nej. Vi läser på högskolan." log vi glatt. Vissa av oss.
Andra hade choklad i munnen.

Sen såg han sådär... Blyg och förlägen ut.
Som en liten skolpojke som precis fått lära sig någonting snuskigt.
Så mumlade han någonting om att vi inte skulle ta illa upp.
När han frågade...
"Vad ... vad läser ni för någonting?" Tittade lite under lugg.
"Vi läser till socionomer" fortsatte vi le, sådär snällt ni vet. Uppmuntrande.
Då fnittrade han till:
"Det var så långt ifrån mig man kan komma!"

"Kanske inte så långt ändå!" ville jag skratta.

Men kom på att det är mitt stora problem.
Jag måste välja mina ord.
Veta när det är rätt att skämta.
Hur grovt man får skämta.
Med vem man får skämta.

Därför skämtar jag gärna inte till en början.
Läser gärna av alla jag är med innan.
Tittar, kikar, tänker, analyserar.

Annars tror folk att jag är en ond människa!
Eller helt jävla körd.
Hur FAN kan man skämta om sånt.
Svart humor. Vad är det för fel med det?
Jävligt fel. Jävligt.

I alla fall.

Ta mig inte så jävla seriöst.
Bli inte så jävla sårade av vad jag säger.
Oftast menar jag det inte.
Ibland gör jag det.
Men då är ni värda det.
Oftast är jag en god människa.
Där inne, jävligt god ska ni veta!

Bläh.

Det sägs att man har ett skal.
Och en kärna innanför skalet.

Det sägs att många människor har hårda skal.
Men ett sjukt gott hjärta.
Där inne!
Längst där, yttepytte litet, men ändå, där inne!

Det finns också de som verkar hemskt rara.
Hemskt, hemskt rara.
Men som egentligen bara vill bitas!
Massa hårt.

Jag började fundera på mitt skal.
För jag vet någorlunda hur jag är innerst inne.
Människor brukar väl snarare ha problem
med att veta vad som finns där inne?
Än där ute?
Eller har jag fel?
Kanske jag har.
Det kändes så när jag skrev det.
Spelar ingen roll.

Hur bemöter vi varandra?
Hur bemöter jag människor?

"Innan jag kände dig trodde jag att du var en riktig Diva!"
Sa någon en gång.
"Nejmen!?" sa jag. "JAG?"
Sen tände vi en cigg till och skrattade gott.

Men hur uppfattas jag egentligen?
Ytterst ute?

Alkoholister brukar ofta ta kontakt med mig.
Missbrukare i allmänhet.
Någon sa att det var för att jag påminner om en pundare.
Vadan detta?
Mentaliteten? Utseendet? Vad menar du?

(Det är ganska jobbigt att behöva prata med alla missbrukare.
Ibland vill man inte, ibland orkar man inte.
Sitta och berätta vilka (först 37, sen 10, sen 3) saker man skulle ta med sig till en öde ö.
Lite såhär måste det kännas för folk som är öppna för spöken!
Att de kommer hela tiden för att man inte vet hur man ska "stänga sig"!
Vet någon hur man stänger sig, snälla berätta.)

Pundare och Diva.

Där har vi två... Raka motsatser?
Eller kanske inte?

Innerst inne vill jag bara sitta vid hamnen i helsingborg.
Och mata maneter, äta glass och blåsa såpbubblor.
I solen.
Men det kanske inte är det första man tänker när man möter mig?
Att jag faktiskt vill det. Att jag faktiskt matar maneter.

Vad är det man tänker? Vad tänker ni om mig?
Det är svårt att bearbeta sitt skal när man inte vet hur man uppfattas.

Det känns ju jobbigt om man tror att folk uppfattar en fantastiskt.
Och ni bara skakar på huvudet och skrattar "Neeeheeeheeeheeej du!"

Så egentligen borde man gå ut hårt och anta att alla uppfattar en som en hemsk människa!
Fast vad skulle det göra för nytta?
Och varför skulle ni göra det?
Det vore väl att slösa energi, på min ära!

Jag är nog ganska avvaktande.
Och ganska sluten.
Till en början.
Sen lite vulgär.
När jag ges tillfälle.
Gillar provokationer.

När det passar.

Se hur ni reagerar.
Det är spännande!
Hur öppna ni är.
Hur humoristiska.
Lite skoj om ni blir rädda också.
Det kanske är ologiskt.
Men skoj!

Vill få veta om ni OCKSÅ matar maneter.
Innan jag kliver ur skalet.

Vilket skal?
Vad fan är mitt skal?

Hjeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeelp!

Vet ni den där reklamen...
Om att "det har blivit en dålig vana"
när den unga smala kvinnan står vid sin kyl...
På kvällen. Och vill ta en bit av en stor chokladtårta.
Men låter bli.
Och tar en skål flingor istället.

Jag blir så arg varje gång.
Vad är det för vits med att ha en jättetårta i kylen
om man inte ska äta den.

Tårtan kommer att bli gammal, ruttna och dö.
Och hon sitter där med sina flingor och är nöjd.
Det är ju idioti.

Vad kommer egentligen hända med tårtan?

Om JAG hade gjort reklamen hade jag gjort ett litet klipp.
Där hon ger bort resten av tårtan.
Till någon som inte är lika idiotisk som hon är.
Någon som uppskattar tårtor.
Som inte får äta tårtor så ofta.
Någon stackars människa.
Tänk vad glad hon eller han hade blivit.

Eller dömande ? Jag vill inte ha en tårta av dig.
Du har ju ätit av den.
Vad är det för fel på den?
Varför vill du inte ha den?
Är den äcklig?

Nu för tiden har alla misstankar om varandra.
Man vet att man aldrig får nåt gratis.
Och om hennes argument hade varit:
"Jag tar hellre en skål flingor."
Så hade jag genast tagit henne för en lögnare!
Genast !

Det är helt enkelt någonting i den här reklamen som gör mig så irriterad.
Att jag kan ägna ett helt inlägg åt den.
Är det något fel på mig?
Förmodligen.

Idag satt en alkoholiserad man och plockade ludd från mitt knä.
Det hade jag kunnat prata om istället.
Men nej nej.

Jag pratar om reklamfilmer.

Ibland når man inte fram.
Och man har så väldigt mycket i sig.
Som bildar en blockad.
Ingenting av det man behöver säga...

...kan bli sagt.

Jag hörde någonstans att man ska kunna prata om allt.
Allt med varandra.
Att det är nyttigt.
Men det känns inte nyttigt.

Inte alls faktiskt.
Jag vill inte belasta mer.

Såna här kvällar...
behöver jag någon jag inte känner.

Någon jag aldrig har träffat.
Och aldrig kommer att träffa igen.
Som kan sitta ned och hålla käften.
Hålla om mig.

Utan förväntningar och krav.
Inga frågor om vart jag kommer ifrån.
Ingenting om vart jag ska.

Och jag vill inte veta din livshistoria.
Jag vill inte behöva veta.
Jag vill inte ta ditt och göra det till mitt.

För en gångs skull vill jag vara den som gör mitt till ditt.
Och ingenting, ingenting tillbaka!

Allting blir mycket mer fantastiskt i svartvitt.
Även om man förträngt vad det var som var fantastiskt.

Jag är ett flockdjur.
Även om ni inte tror det.
Så är det sant.

Behöver höra människoröster för att vara lugn.
Sover bäst med andetag mot min nacke.
Behöver höra, se och känna.
För att veta att jag lever.

Samtidigt en cynisk mussla.
Som sitter och säger "Folk bits."
Och sluter sig en aning.
För det är också sant.
Även om ni inte tror det.
Så är det sant.

De bits nåt så in i helvete.
Ärren glöder över era kroppar.
Ingen idé att ni försöker dölja det.
Alla vet. Även om de inte säger nåt.
Så vet de.

Och i musslan finns en skådespelerska.
Som kan välja sina scener.
Och sina delar hon vill spela.
Vi har alla våra dagar.
När man går in i rollen.
Tar på sig sin svarta kavaj.
Och agerar. Bara improviserar.
Improviserar sig igenom det de kallar mitt liv.

De dagarna känns det sjukt att komma hem,
till tystnaden. Som en slutspelad föreställning.
Och ridån har gått ned.

Ja, vi får väl börja med det bästa:

Jag tittar ibland på Dr. Phil.
Ja... Få det överstökat. Varsågoda. 

"Ha-ha-ha Hanna tittar på Dr. Phil."

Så, tack så mycket.

Men idag var det faktiskt en man där.
En ung man som grät lite hela tiden.
Fångade min uppmärksamhet lite extra.
Vad gråter du för?

Det visade sig att hans pappa slog ihjäl folk.
Att hans biologiska mamma var försvunnen.
Att hans styvmamma och styvsyster blivit skjutna av honom.
Att hans pappa hade gett sig på en helt okänd kvinna.
Med en kniv. Mitt på ljusa dagen.

När pojken skulle få träffa den här kvinnan grät han lite extra.
Och bad om ursäkt. Bad så sjukt mycket om ursäkt.
Och kvinnan sa att han inte hade någonting att be om ursäkt för.
De kramades och han bad om ursäkt. Igen.

"Ni är inte samma person. Du har ingenting gjort."

Men man såg att den unge mannen verkligen var sin far.
Att man såg i ögonen att det var någonting där.
Som inte skulle försvinna av ytliga ord.

Vad gjorde han hos Dr Phil?
Behöver inte han massa terapi och hjälp i flera år?
För att han ska inse att han inte är sin far.
Så att han inte får en knäpp och börjar ha ihjäl folk.

Men nej nej. Dr Phil klappar lite axel och säger 
"Nu ska vi se en annan historia som tragiskt nog är lik din."

Sen göds den amerikanska publiken (och jag såklart)
av någon mer smaskig historia om någon pappa som slog ihjäl folk.
Eller nåt liknande.

Och den amerikanska studiopubliken gråter lite extra.
Och tycker väldigt synd om.

Väldigt, väldigt synd om.

Minsann. Nu sitter de stackars människorna på rad.
Bredvid varandra och ska känna någon slags samhörighet.

"Sitt nu här och håll varandra i händerna.
Ni har alla en farsa som slår ihjäl folk.
Nu ska ni bli bästa vänner."

Sen sägs det massa självklarheter
"Släppa taget. Sörja den far man älskade." och
"Till slut måste man säga till sig själv:
Jag måste lära mig skilja oss åt och ta reda på vem jag är."

Men jag ser att den unga mannen dimmar bort.
Som om han inte hört det här förut.

Troligt.

Man får inte säga vulgära saker.
Folk får så stora ögon då.
Det är ju internationella kvinnodagen är till för tänkte jag.
Men det var den nog inte.

Vad är den då till för?
Att vi ska tänka på hur svårt kvinnor har haft och har det.

En kvinna sa en gång att vi alla är aktörer.
Det finns inga offer. Bara aktörer.

Att betrakta kvinnor som offer
gör kvinnor till offer.
Är vi det?
För manssamhället?
Är det synd om oss?

Såklart, jag är feminist.
Det är väl de flesta.
Utan att tänka på det.

Men jag ser inte kvinnor.
Ser inte män.
Ser oss inte som offer.
Ser oss som människor.

I ett samhälle. Som menar att vi är offer.
I ett samhälle där vi egentligen är aktörer.
Och bör handla så att vi får de rättigheter vi förtjänar.
Så att vi kan få våra höga löner.
Och stjäla det som oss tillhör!

Vi kan ju inte bara sitta och tänka på stackars kvinnor.
Stackars, stackars kvinnor.
Jag vill inte vara en stackars kvinna.

Ibland är det en sån dag.
Att man vaknar på tok för tidigt.
Bara för att man vet att man får sova.
Då kryper det upp en katt.
Och lägger sig på ens nakna ryggtavla.
Och spinner i örat.

En sån dag var det idag.

Ibland är det en sån dag.
Att man tänker att man ska städa.
Men helt enkelt bara hamnar framför tv:n.
Och ger hjärnan en paus.

Ringde elbolaget imorse.
De skrattade åt mig.
Mest för att jag blev så glad över att det löste sig.
Så att jag i extas ropade
"Men DÅ förstår jag ju! Herregud!
Ja, TACK SÅ HEMSKT mycket!
Tack, tack, tack!"

Sen kom Sanne.
Jag släppte in henne.
Tänkte ursäkta röran.
Men gjorde det lite senare istället.

Ibland är en sån dag.
Att man ska ringa frisören och boka en tid.
Men ringer en främmande människa.
Som undrar om jag vill göra naglarna istället.
Klart jag inte vill.
Vad är det för trams ?
Naglar går ju av när man diskar och gräver i trädgården.

Sen klippte vi oss.
Köpte de nya ballerina kexen.
Gick hem till mig och åt dem och drack kaffe.
Klappade Svante en stund.
Pratade skit.
Jag förklarade för Sanne att människan inte har någon fri vilja.

Vi flöt ut en stund i filosofiska tankar och blev lite deprimerade.
Sen åt vi lite mer kex.

Nu åkte Sanne hem.
Det första jag gör när jag blir helt ensam är att ta på mig pyjamas.
Jag älskar min pyjamas.

Ibland är en sån dag.

Imorgon är det moderatmiddag.

Huvva.

Hurra för vettiga människor.
Hurra för solen.
Hurra för Svante.
Hurra för våren.

Nästan till och med hurra för idioterna som inte
förstår att jag har räkningen på autogiro.
Och vägrar ha kontorstid när jag kommer hem.

Men bara nästan.

Folk måste kunna ta ansvar för sina handlingar.
Folk måste förstå riskerna med sitt handlande.
Folk måste ju inse när de gör fel.

Det låter jättefint. Problemet är att vissa inte gör det.

Vi måste ha överseende med att vissa är idioter.
Vi måste ha överseende med att vissa inte tänker rationellt.

Vi måste inse att alla inte är så jävla bra som du och jag.
Att alla inte har det så jävla bra som du och jag.

Vi måste förstå att allt inte går att förklaras med psykisk sjukdom.
Vi måste förstå att allt inte handlar om att vara socialt missanpassad.
Vi måste förstå att allt inte har en förklaring, en faktor, en orsak.

Människan är för komplex.

Jag har också varit kriminell.
Lite sådär lagom kriminell.
Inte för mycket och inte för lite kriminell.
Lite sådär stölder för 1000 tals kronor - kriminell.

Ja det heter stöld när det går över ett visst belopp.
Eller när det är beräknande och upprepat.

Jag var inte psykiskt sjuk. Jag var inte socialt missanpassad.
Jag borde ha förstått mina handlingar och sett konsekvenser.

Man gör inte det.

Det är därför dödsstraff inte får folk att sluta begå brott.
Vi fungerar inte så.
Vi tänker inte innan att vi kommer att bli tagna.
Det finns inte i vår värld att vi kommer att åka dit.

Vi tänker inte rationellt.

Det handlade inte om min uppfostran eller min barndom.
Nåde den som hävdar att det är mina föräldrars fel.
Jag mådde inte dåligt.
Det handlade inte om mina värderingar eller min intelligens.

Jag är en jävligt begåvad kvinna.
Jag borde ha förstått mina handlingar och sett konsekvenser.

Man gör inte det.

Och jag var inte dum.
Jag är inte dum.

Var det en ungdomsrevolution?
Var det den obeskrivbara kicken?
Snatteriorgasm?
Var det känslan av att kunna ha det de andra hade?
Varför skulle det spela någon roll när det inte spelat någon roll tidigare?

Finns det en faktor? En förklaring?
Är det ni människor som sitter här nu,
som skulle ha ”räddat mig” då?

Vad hade ni gjort åt mig?
Vad kunde ni lärt mig?
Skulle ni sagt till mig att jag var dum?
Som inte förstod mina egna handlingar och konsekvenser?

Det hade inte räddat mig.
Det hade stämplat mig.

 

Jag är inte dum.
Det är inte de heller.

Människan tänker inte rationellt
under vissa omständigheter, vissa förhållanden.

Det handlar inte om vad som är rätt och fel.
Det handlar om att ni ser allting svart och vitt.
Hur farligt det är att se allting svart och vitt.

Hur fel ni är på det.