Cynisk jävel

Ibland blir det sådär för mycket.
Och man har någonting där bak.
I huvudet.
Som maler.

Och jag målar vardagsrum.
Jag köper kuddar.
Jag lagar hamburgare och sorterar kläder.
Jag tvättar och dammar.
För att slippa tänka.

Men det maler.
Det maler så förbannat.

Jag har en gen någonstans.
En gen som gör att jag blundar.
Som gör att jag koncentrerar mig på oväsentliga saker.
Som att sortera kläder.

När jag egentligen borde ringa samtal.
Studera.
Fixa och dona. Med väsentligheter.

Som domnar bort.

Men som maler...
Maler så förbannat.

Jag kan inte sova längre.
Inte om nätterna.
Jag blir aldrig trött.

Nu är jag trött. Nu när jag inte kan.
Nu när vi ska på bio.
Då blir jag trött.
Och känner att tid slösas.
Liv försvinner.

Men så tittar jag på kuddarna.
Och säger "Vad fint. Vad bra."

Samtidigt som någonting maler.
Maler någonstans där bak.
Maler så förbannat.

Ni vet det här med dagarna... Igår tog nog priset.

Först skulle jag intervjua en tjej i kristianstad.

Men när jag satt på tåget ringde hon och bokade om till Måndag.
Flitig som jag kände mig tänkte jag att det är lika bra att jag åker in till kristianstad och plockar undan lite i lägenheten eftersom det ska komma kontrollanter dit på tisdag.

Så far jag iväg och efter dussintals försenade tåg och bussar så kom jag iaf hem.
(Efter att ha blivit attackerad av en alkis i hässleholm och förnedrad av ett blont kassabiträde såklart )

Väl hemma i lägenheten klompade jag in. Öppnade min post och tänkte att jag skulle se om det fanns någon mat i frysen.

Klaffs.
lät det
Klaffs klaffs klaffs.

Och jag tittade ner. Och hela köksgolvet var en sjö.
Och vasken var översvämmad.
Detta bemötte jag med att slänga massa kläder, som skulle skänkas bort, på golvet och försöka torka torka torka torka !

Frenetiskt! Desperat! Viskande "Nej nej nej nej... Nej nej nej. Inte nu. Inte nu. Försvinn försvinn..."
Likt en mördare som försökte få bort blod! Det var hemskt.
Jag kände mig så smutsig...

Inga handdukar hade jag heller eftersom jag har flyttat det mesta till Staffanstorp.
När jag väl fått bort vattnet i köket (10 toapappersrullar, fem tröjor och två lakan senare) tänkte jag att jag skulle ringa och säga att det varit en liten översvämning. Ingen större skada förhoppningsvis.
Det kändes som det mest rationella.

Tills jag kom ut i vardagsrummet.....
Och golvet...... parkettgolvet.... hade ätit upp massa vatten och blivit totalförstört.
Bara ätit det. NOM NOM ! Hade parkettgolvet sagt. NOM NOM !

Någon gång mellan tisdag kväll och fredag förmiddag.
Hade någonting bestämt sig för att gå fruktansvärt snett.

Så jag fick panik och tänkte
"Jahapp, nu kommer jag få betala hundra tusentals kronor och alla kommer vara arga!
Jag orkar inte, jag orkar inte. Jag rymmer. Jag säger att ingenting har hänt. Jag lägger mattor på parkettgolvet!"

Mina tankegångar påminner glatt om en kriminell kvinnas. Jag vet.

Så ringde jag felanmälan.

De skickade hit en man som först försökte övertyga mig om att jag glömt kranen på!
Och i panik kände jag att de aldrig kommer att tro mig när jag säger nej!

Då skulle den ju vara på när jag kom HEM och det var den ju inte! menade jag.
"Har du en katt!?" sa han "För de kan komma åt kranarna!"  
Jag sa att jag hade en katt men att den bodde hemma hos min sambo sen flera veckor.

Han var förundrad över skadorna.

Sen öppnade han upp en bräda i skåpet och insåg att allt var vattenfyllt. Och det har kommit till grannen under.
Han var fortfarande inte övertygad om att det INTE var mitt fel...
Tills han öppnade kökslådorna och såg vattnet och utbrast

"Men... Men det här är ju AVLOPPSVATTEN!?? Det är ju MOROTSBITAR I!?"
"Ja... " sa jag.

Så sa han att han aldrig sett nåt liknande och att allt var helt förstört. Allting under. Hela golvet. Allt.

Så stackars jag började nästan gråta och frågade genom korta ansträngda andningar om hemförsäkringen kan täcka det här.

"Men lilla du. Nej men du. Det HÄR är ju inte DITT fel. Det är stopp i stammen. Så när de spolat där uppe... Så hade det kommit ner till dig...  Det behöver du inte bry ditt lilla huvud om. Du...   "


Sen sa jag helt förstörd till den killen "Ja! Jag ska ju ha... kontrollanter här ... på tisdag!"
"Ja! Men det är ju JAG  " sa han "Haha! Det kommer bli dyrt för dig!

Du har ju vatten i alla lådorna   "


(För övrigt fick jag inte jobbet.
Citerar maja Vad vill de HA för folk då. )

Igår var en dag som påminde om en regnig måndag.
Första sovmorgonen väcks av kvinnan jag hyr lägenhet av.
"Det ska komma kontrollanter till din lägenhet! Den 25:e maj. Mellan 8-11."

Min födelsedag. Min 20-årsdag. Vadfalls.
"Jag ska ha möte då" sa jag. Och det är sanning.
Möte på min 20-års dag. Om fältstudien.

"Du kan lämna nyckeln i den lilla svarta saken på dörren."
"Lilla svarta vadå?"

Jaja.
Jag får åka inom imorgon och städa undan lite hyffsat
och lägga nyckeln i
den svarta saken...

Duschade, gjorde mig präktig, kollade bandspelaren och intervjufrågorna.
Kollade min mail precis innan jag skulle vandra iväg till socialtjänsten i Staffanstorp.


"Jag är sjuk. Förmodligen resten av veckan. Vi får skjuta på intervjun."

Minsann. MINSANN. Apatiskt tillstånd.

Sådant bemöts med att städa. Grundligt. Skrubba, skrubba, skrubba.
Rensa, rensa, rensa. Fixa, bädda, diska.

IDAG däremot. Känns dagen som en solig lördag.

Jag stoppade ner mig i en klänning. Vandrade ut på äventyr.
Gick i gräset istället för på trottoaren. Tappade mina skor.
Pensionärerna tittade på mig. Några log. Andra såg rädda ut.

Klomp klomp.

Hittade netto. Handlade cigaretter, en bok och kaffe.
Skulle hitta hem igen. Den här gången på trottoaren.
Kände enorm lust att springa in på en tomt och plocka tulpaner.

Slog mig att det kanske var olagligt men stannade och tittade lystert.
Fina tulpanisar... Pensionärerna såg nu mest bara rädda ut.

Hittade hem. Klappade katt. Gjorde kaffe.

Tog mig ner för alla trappor och ut på den lilla lägenhetsgården.

Häj parkbänk! Häj häj sol!

Jag placerade mig där. Hällde upp kaffe.
Tände en cigarett och öppnade min bok.

Fick ett samtal från Daniel. Lät som att han sjöng.
Faktiskt.
Tror han ringde upp av misstag.
Hoppas att han ringde upp av misstag.

Han har nog också lördagskänslor.

På lördag, den riktiga lördag. Ska jag till Lund.
Med Brieost, vindruvor och vin.
Och fira min tjugoårs dag.
UTAN möten och kontrollanter.

Hej sära dagbok.

Ida träffa ja en man. Han va snel.

Han sa grejor å ja mä sa grejor.
Ja mins inte grejorna nu.

Sän erbjudade han lön å frågade flera grejor.
Sän han tog bild på mej.

Sän sa ja:

"Jag känner verkligen att jag är rätt person för det här jobbet. Att jag har de sidorna som är nödvändiga. Det viktigaste, som jag ser det, kommer ju vara det första mötet. Att man har förmågan att fånga människor i flykt är det svåraste. Sedan gäller det att kunna hålla dem kvar. Och aldrig låta intresset slockna. Jag känner att jag har den förmågan."


Sän sa vi hejå.

Förstår inte vitsen med att människor går med i grupper som:
"Vi som INTE tycker att svenska flaggan och nationalsången är rasistisk"
eller något liknande som understryker att man har åsikter som "inte är rastistiska."

("Jag är inte rasist men uppför dig ordentligt eller dra." eller "Lex Emma P" som fina exempel)


För mig är det fullständigt... absurt! Att ens bry sig om sånt här.
För mig är det vansinne.

Varför bryr man sig? Vad är det det handlar om? Vad vill vi understryka?

Vad är vi stolta över? Vad vill vi bevara? Vad har Sverige gjort som har varit mer fantastiskt än andra länder?
Vad är det vi menar? Vad är det vi vill? Vad är en jävla patriot? Och varför?

Vad är det ni älskar så förbannat?

Här är jag.

Här är världen.

Här är universum.

Jag är så förbannat liten i allt det här.

Att jag klamrar mig fast vid ett land.
Vid en köttbulle och skriker "MIN MIN MIN MIN !!!"
För jag är så förbannat rädd för det stora.
Det stora jag inte vet någonting om.

Och man stannar här i Skåne och säger "Det ser förjävligt ut i Malmö."
När man uttalar sig om hela Sverige. Trots att man aldrig varit utanför gränsen.
Mer än för att åka till Ullared.
Kom igen.

Hur har ni TID ? Hur har ni ORK?

Vem fan bryr sig om nationalsången? Egentligen?
Finns det inte viktigare saker att göra?

Vi mot dem.




Eller bara jag.
Ensam.
I universum.
Tillsammans med miljoner.