Skottpengar

Jag läste om barnsjukhuset Martina.
Som gav bort presentkort på vård.
Till kändisar som ska göra reklam för sjukhuset.
Jag föraktar Sverige.

Privatisering.
Vi ska köpa vård till våra barn.
Men inte Wahlgren.
Hon får sin vård gratis.
För hon är ju trots allt Wahlgren.










Lilla Suris Nallesson - Dilemmat

Detta, mina damer och herrar, är Lilla Suris Nallesson.
Han äger en stor nallekostym och ser mycket missnöjd och trumpen ut.
Han är en sur nalle.
Och väldigt tjock i sin kostym.
Det kanske är därför han är trumpen?
Men nallar ska ju vara lite mysigt småfeta.
Och så har de kaffe på nosen ibland...
Efter att ha varit ute i parken och snott kaffekoppar.

HAR LILLA SURIS VARIT I PARKEN NU IGEN!?
NÄÄÄ! INTE NU IGEN! SURIS KOM HIT, OMEDELBUMS!

Och så lunkar han surt med huvudet nedåt och mumlar argt...
Med lite kaffe droppande från nosen.
Det är så typiskt.
Det är det verkligen.
Det är de små Suris Nallessonsarnas kännetecken.

Att lunka surt med kaffe på nosen...
Och magen släpar i marken...
Han får bära den i en skottkärra efter en lyckad matletar-dag!
Det är en fin skottkärra...
Med blommor på och rosa prickar.
Hjulet är dock trasigt...

Suris är för trumpen för att orka pumpa det.

Det är därför han äter så mycket och dricker kaffe i mängder.
För han är deprimerad...
Över sin skottkärra...
Och över den där mullvaden...

Som sitter i skottkärran...
Under Suris mage...

OCH SURIS FÖRSÖKER FÅ TAG I HONOM
MEN HAN HITTAR HONOM INTE!
FÖR HAN ÄR GÖMD UNDER MAGEN!!!
OCH NÄR MULLVADEN VÄL TITTAR UT
SÅ SER SURIS HONOM Å BÖRJAR SPRINGA MED SKOTTKÄRRAN
MEN KAN INTE FÅ TAG PÅ MULLVADEN FÖR HAN SITTER I DEN!!

Och det, min vän, är det ultimata klureriet,
(även kallat Lilla Suris Nallesson - Dilemmat)

Sid

Aldrig att jag känt mig så ensam
som jag känner mig just nu.
Och jag har varit ensammare.

Det är som en sjukdom.
Som ingen kan förklara.

I've only been in love with a beer bottle and a mirror.”
- Sid Vicious

Människor

Idag såg jag människor.
Det gör man ju faktiskt ibland.
Människor går oftast inte att undvika att se.
Eller höra.
I alla fall...

Idag såg jag människor.
Och jag började fundera på min kompetens som socionom.
Det känns som om socionomer ska tänka gott om människor.
Se möjligheter hos människor. Känna viljan att hjälpa.

Jag har sett människor, i rännstenen.
I samhällets botten.
Med ögonen röda av morgondagens lögner.
Eller kanske är det något annat...

Jag såg mer möjligheter hos de människorna...
Än de människorna jag såg idag.
Avsky.

Ja, jag var på Gina Tricot.
Ja, det var mellandagsrea.

Tråden

Vi nöjde oss aldrig med mindre, du och jag.
När de andra kom in med sina skrynkliga papper
kom vi in med foton och filmer och musik.
Med teater och inlevelse.
Vi nöjde oss aldrig med mindre.

Det var skönt att få skina.
Att få stå framför alla och veta att man gjort något bra.
Även om det inte VAR bra, skapade man det...
Gjorde det... till någonting bra.

Jag vill bli skådespelare. Du vet att det är sant.
Jag vill ta upp den tråden igen.
Den röda pulserande brinnande tråden.

Att få vara i samspel med en annan människa.
Och få ut allting och vara den enda som vet att det är på låtsas.
Alla andra tror att det är sanningen.
Om de inte tror det så kan du lägga ned.

Jag är rädd för att tappa greppet
Så jävla rädd att jag kommer
glömma bort hur man gör.
Jag måste använda min kreativa förmåga igen.
Den börjar slockna, förtvina...

Spelar ingen roll vem jag spelar mot.

Men jag vill spela...

Och jag vill spela nu!


Tack för att du betalat din tv-avgift.

En klump är en klump är en klump.
Det går inte att få rätsida på en klump.

Idag fick jag en lapp från Radiotjänst.
Det kändes sådär olustigt.
Den låg där när jag kom hem.
På mattan och jag trampade på den.

De är ju läskiga.
Gör reklam där de visar hur fantastiska
människor är som betalar.
Och sjunger och dansar och spelar.
Och förespråkar reklamfri tv.
De ljuger.
Spelar trevliga.
Men jag vet vad ni är ute efter!
Hit kommer ni inte!
You shall not pass!
Jag vet nog...

Och jag vill ju gå ut och dricka öl.
Men allting ska vara komplicerat.
Vem kan klandra oss.
Det är ju måndag.

Nu ska jag snart göra kyckling.
Och fundera över hur jag ska kunna
undvika att betala 200 spänn i månaden.
Det är ju en hel förmögenhet för fan.

Vad är det?

Det finns inget värre än orden:
"Vad är det?"
När det inte är någonting i hela världen.
Ingenting alls och det hade inte ens kunnat ha varit någonting
Ens om det var någonting! Så lite någonting är det! Ingenting!
"Men jag hör ju att det är någonting!"

Vadå hör?

Som att människan i fråga
tror att denna har tillträde till mitt inre.
På ett helt magiskt vis...
Kan krypa in i mitt huvud...
Undersöka alla trådar.
"Här ser jag att nånting är fel."

Eller ännu värre i hjärtat!
Med en skalpell...
Snitsigt och omärkbart.
Börjar gräva i sörjan.
Lyssna på hjärtslagen:
"Jag hör ju att det är någonting!"

Och man undrar vad det är denna människa hör.
Vad hör du för någonting? Flytta på dig!
Ge mig skalpellen! Får jag lyssna!

För kanske är det så att denna människa
hör saker som jag inte hör.
Vet saker som jag inte vet.
Är det så?

Äsch det är ju bara lite vin.

"Alla partyn och bakfylledar"

Ibland vaknar man på golvet, mitt i rummet.
Och mår sådär mystiskt.
Som att man har upplevt någonting fantastiskt.
Eller förjävligt.
Man vet liksom inte, när man vaknar på golvet.
Det tar några sekunder innan man förstår.
Innan man minns vem man är.
Var man är.

Man undrar om man har en klockan någonstans.
Men förstår snabbt att man inte bryr sig.
Det är så skönt på golvet.
Så skönt.
Och man är precis på väg in i dimman igen.
Tills man kommer på att man har tvättid.
Och ord som "Partiakal välfärdsstat" och "Exogena tryck"
far genom huvudet.

"Titmuss!!!" vill man skrika men vet att ingen kommer höra.

Tills man förstår att man inte är ensam i rummet.
Och att någon är i köket och gör frukost.
Man vet att man måste gå upp innan hon åker.
För att vara artig och säga "Tack för igår!" och
"Vi ses imorgon!"
Låsa dörren för säkerhets skull.
Undrar var man har sina nycklar.

Går upp och får för sig att bordet måste flyttas.
Det måste flyttas nu genast.

"Tack för igår! Vi ses imorgon!"

Ja gud, det finns en morgondag också.

Hyllning till Narcissism

Jag älskar mig själv.
Jag tycker om att kramas med mig själv.
Ingen annan kramar mig så bra som jag gör.
Ingen är så sensuell som jag är.
Med mig själv.

Jag älskar mig.

Ingen har så djupa diskussioner...
Som jag har med mig själv om kvällarna.
Ingen ger så raka svar!
Ingen är så varm som jag är mot mig.
Med mig.
I mig.

Jag älskar mig.

Förresten undrar jag var den sensuella porren är?
Någon försökte hitta den idag men utan framgång.
Jag hade kunnat gjort den om den fanns.
Finns den?

Många kvinnor känner en slags skam.
För man är ju trots allt en kvinna!
Som ska vara där för sin man, men aldrig för sig själv.
Aldrig! Det är snuskigt.. Och förbjudet. Och då kommer någon och säger:
"Men Hanna! Så vulgär du har blivit!"

Det gör att man slocknar som kvinna.
Efter att ha övervunnit sin skam utforskar kvinnan sig själv.
Hon kommer finna saker hon inte trodde fanns och nå nya skyar.



Sedan några verser av Thåström i samma anda:

"Jag sväljer hela himlen och spottar ut moln!
Ikväll är jag ensam o jag är kåt!
Och det är vackert...
Det är vackert...

Ikväll är jag ensam, det finns bara jag !
Ikväll ser jag änglar, änglar på rad...

Och det är vackert...
Det är vackert, vackert när jag går!
Det är vackert när jag går!

Två tomma händer och min lycka är gjord...
Inget jag saknar på denna jord...
och det är vackert...

En explosion i mitt rum och himlen står still
De två sekunder när himlen är min!
Det är vackert!

Det är vackert när jag går!

Det är vackert."


RSS 2.0