Cynisk jävel

Vad gör man åt dödsångest?

Jag har börjat få små irriterande visioner om allt som kan hända när jag är ute och vandrar.
När jag åker buss kan det komma en väl detaljerad bild av vilket fönster jag kommer flyga ut ur om vi krockar. Hur glassplitter känns. Hur landar man på asfalten? Svimmar nog av först? Kanske får bussen över mig.

Igår när det passerade en mystisk man bakom mig när jag stod vid lunds central fick jag en känsla av att han hade ett vapen och skulle skjuta mig i bakhuvudet. Och kunde nästan förnimma pistolen mot huden.

Det var nästan så jag kräktes. Det känns inte sunt alls!

Jag kan se byggnader falla över människor.
Få bilder av hur det känns att bli överkörd av den där gigantiska lastbilen som kommer.

Förut hade jag problem med Jordens Undergång och atombomber.
Nu är det ju för fan realistiska saker som spökar.

Vad gör man åt dödsångest?

Jag kan inte ens gå ned till tvättstugan när mörkret faller på.
För jag tänker att det säkert kommer någon buse.
Ja. En buse var ordet.

Men jag går ju ned. Jag går ju ned och tänker att

"Om jag skriker riktigt högt... Och tvättnyckeln är ganska vass...
Jodå. Det ska nog gå..."

När jag var liten, ensam hemma och skulle hämta posten.
Hade jag en liten ostkniv innanför jackan.
Bara för att.

Känns inte heller sunt.

Jag kanske är en amerikan.
Fan vad drygt.

Eller så håller jag på att bli pensionär?

När går det över?