Cynisk jävel

Ibland blir det sådär för mycket.
Och man har någonting där bak.
I huvudet.
Som maler.

Och jag målar vardagsrum.
Jag köper kuddar.
Jag lagar hamburgare och sorterar kläder.
Jag tvättar och dammar.
För att slippa tänka.

Men det maler.
Det maler så förbannat.

Jag har en gen någonstans.
En gen som gör att jag blundar.
Som gör att jag koncentrerar mig på oväsentliga saker.
Som att sortera kläder.

När jag egentligen borde ringa samtal.
Studera.
Fixa och dona. Med väsentligheter.

Som domnar bort.

Men som maler...
Maler så förbannat.

Jag kan inte sova längre.
Inte om nätterna.
Jag blir aldrig trött.

Nu är jag trött. Nu när jag inte kan.
Nu när vi ska på bio.
Då blir jag trött.
Och känner att tid slösas.
Liv försvinner.

Men så tittar jag på kuddarna.
Och säger "Vad fint. Vad bra."

Samtidigt som någonting maler.
Maler någonstans där bak.
Maler så förbannat.