Cynisk jävel

Idag diskuterades föreläsaren.
En stund.

Och ibland... Ibland alltså.
Inte ofta men ibland...
Så får man vara ytlig.
Och uppskatta kavajer och jeans.

Men i alla fall. I brist på energi till att göra någonting vettigt:

Det finns många olika sorters människor.
Den här mannen. Är en sådan man jag skulle vilja se gråta.
Tappa ansiktet. Förlora tråden. Lägga ner.

Får en enorm lust att vilja utmana.
Provocera. Attackera. Örfila.

Inte för att han är dum.
Utan för min egen skull.
För att se vad som händer.
För att jag har lust till det.

Det ligger en dimma kring den här mannen.
Han är på en piedestal.
Vill han att ni ska tro.
Men den är bara luft. Den är ingenting.
Det är en illusion han skapar om sig själv.
Och om man vill, kan se igenom det. Det känns ironiskt.
Han tar inte sig själv... på det stora allvar man kan få intryck av.
Han spelar den rollen han skapat till sig.
Och han spelar den bra.

På seminariet. Hade mannen en svart kavaj.
Det var uppenbart då! Så jävla uppenbart!
Det finns en ANLEDNING till att man tar på sig en svart kavaj.
Om man inte är född i ett kontorslandskap, så finns det alltid ett skäl.
En anledning. Allting görs med en tanke.

När man tar på sig detta magiska plagg. Tar man sig an rollen.
Spelar den lite extra väl. Jag gör det. Maja gör det. Många gör det.
Vi har knäckt koden.

Den här mannen är en roll.
Och rollen är vacker.
Jävligt vacker.
Nog sagt.

Det blir ingen djupare analys.