Cynisk jävel

Jag är ett flockdjur.
Även om ni inte tror det.
Så är det sant.

Behöver höra människoröster för att vara lugn.
Sover bäst med andetag mot min nacke.
Behöver höra, se och känna.
För att veta att jag lever.

Samtidigt en cynisk mussla.
Som sitter och säger "Folk bits."
Och sluter sig en aning.
För det är också sant.
Även om ni inte tror det.
Så är det sant.

De bits nåt så in i helvete.
Ärren glöder över era kroppar.
Ingen idé att ni försöker dölja det.
Alla vet. Även om de inte säger nåt.
Så vet de.

Och i musslan finns en skådespelerska.
Som kan välja sina scener.
Och sina delar hon vill spela.
Vi har alla våra dagar.
När man går in i rollen.
Tar på sig sin svarta kavaj.
Och agerar. Bara improviserar.
Improviserar sig igenom det de kallar mitt liv.

De dagarna känns det sjukt att komma hem,
till tystnaden. Som en slutspelad föreställning.
Och ridån har gått ned.