Cynisk jävel

Ja, vi får väl börja med det bästa:

Jag tittar ibland på Dr. Phil.
Ja... Få det överstökat. Varsågoda. 

"Ha-ha-ha Hanna tittar på Dr. Phil."

Så, tack så mycket.

Men idag var det faktiskt en man där.
En ung man som grät lite hela tiden.
Fångade min uppmärksamhet lite extra.
Vad gråter du för?

Det visade sig att hans pappa slog ihjäl folk.
Att hans biologiska mamma var försvunnen.
Att hans styvmamma och styvsyster blivit skjutna av honom.
Att hans pappa hade gett sig på en helt okänd kvinna.
Med en kniv. Mitt på ljusa dagen.

När pojken skulle få träffa den här kvinnan grät han lite extra.
Och bad om ursäkt. Bad så sjukt mycket om ursäkt.
Och kvinnan sa att han inte hade någonting att be om ursäkt för.
De kramades och han bad om ursäkt. Igen.

"Ni är inte samma person. Du har ingenting gjort."

Men man såg att den unge mannen verkligen var sin far.
Att man såg i ögonen att det var någonting där.
Som inte skulle försvinna av ytliga ord.

Vad gjorde han hos Dr Phil?
Behöver inte han massa terapi och hjälp i flera år?
För att han ska inse att han inte är sin far.
Så att han inte får en knäpp och börjar ha ihjäl folk.

Men nej nej. Dr Phil klappar lite axel och säger 
"Nu ska vi se en annan historia som tragiskt nog är lik din."

Sen göds den amerikanska publiken (och jag såklart)
av någon mer smaskig historia om någon pappa som slog ihjäl folk.
Eller nåt liknande.

Och den amerikanska studiopubliken gråter lite extra.
Och tycker väldigt synd om.

Väldigt, väldigt synd om.

Minsann. Nu sitter de stackars människorna på rad.
Bredvid varandra och ska känna någon slags samhörighet.

"Sitt nu här och håll varandra i händerna.
Ni har alla en farsa som slår ihjäl folk.
Nu ska ni bli bästa vänner."

Sen sägs det massa självklarheter
"Släppa taget. Sörja den far man älskade." och
"Till slut måste man säga till sig själv:
Jag måste lära mig skilja oss åt och ta reda på vem jag är."

Men jag ser att den unga mannen dimmar bort.
Som om han inte hört det här förut.

Troligt.