Cynisk jävel

Uppskattar era synpunkter på skalet.
Tack!
Bearbetningen fortsätter senare!

Idag: Påsköl! Hurra!

Visste ni att... Om man sitter på en parkbänk.
I solen.
Så mår man mycket bättre än inomhus!
För... Det bara är så.

Jag avskyr när saker bara "Är så"

Idag... När vi satt på parkbänken.
Kom en man.
Som inte var riktigt... riktig.
Lite speciell.
"Läser ni på komvux?"
"Nej. Vi läser på högskolan." log vi glatt. Vissa av oss.
Andra hade choklad i munnen.

Sen såg han sådär... Blyg och förlägen ut.
Som en liten skolpojke som precis fått lära sig någonting snuskigt.
Så mumlade han någonting om att vi inte skulle ta illa upp.
När han frågade...
"Vad ... vad läser ni för någonting?" Tittade lite under lugg.
"Vi läser till socionomer" fortsatte vi le, sådär snällt ni vet. Uppmuntrande.
Då fnittrade han till:
"Det var så långt ifrån mig man kan komma!"

"Kanske inte så långt ändå!" ville jag skratta.

Men kom på att det är mitt stora problem.
Jag måste välja mina ord.
Veta när det är rätt att skämta.
Hur grovt man får skämta.
Med vem man får skämta.

Därför skämtar jag gärna inte till en början.
Läser gärna av alla jag är med innan.
Tittar, kikar, tänker, analyserar.

Annars tror folk att jag är en ond människa!
Eller helt jävla körd.
Hur FAN kan man skämta om sånt.
Svart humor. Vad är det för fel med det?
Jävligt fel. Jävligt.

I alla fall.

Ta mig inte så jävla seriöst.
Bli inte så jävla sårade av vad jag säger.
Oftast menar jag det inte.
Ibland gör jag det.
Men då är ni värda det.
Oftast är jag en god människa.
Där inne, jävligt god ska ni veta!

Bläh.