Cynisk jävel

Sist skrev jag om barn.
Som sprang runt och skrek.
Och jag läste det ikväll.
Fick en känsla av att det är likadant nu.

Att människor bara springer runt och skriker.
Och inte ser vitsen i att stanna upp.
Inte ser vitsen att sitta vid hamnen i Helsingborg och mata maneter.
Inte förstår tjusningen i de små sakerna i livet.

Som att det finns ett caf̈́é här som har tårtbuffé på söndagar.
Och hur gott en kall öl kan smaka när man sitter ensam på balkongen och röker.
Hur gott ett kaffeljus kan lukta.
Gräs under nakna fötter.
Hur fantastiska böcker kan vara.
Läser ni fortfarande? Läser ni för era barn?
Eller läser ni för er själva?

Eller sitter ni bara där. I den värld ni skapat er.
Utan att kunna ta del av andras världar.

Springer ni bara runt, runt, runt. Och skriker.
Över allt ni inte kommer att hinna med.
Allt som gått förlorat.
Allt som aldrig kommer tillbaka.