Cynisk jävel

Hanna...
Välgöraren...

Vaknade en dag.
Trött på skiten.

Bestämde mig för att skänka mina möbler till loppis.
Bestämde mig för att skänka mina elektronikprylar.
Mitt porslin. Mina stekpannor. Mina allt.
Mina minnen.

Hanna...
Välgöraren...

Vaknade en dag.
Trött på skiten.
Och vi bokade en tid.

Inavel.
Grövsta sorten.
Borde vara förbjudet.

Malmöiter med fem generationers inavel.
Kommer in i min lägenhet.
Och jag känner att väggarna kryper mot mig.
Tätare... Tätare.

In kommer de.
Med sina två barn.
Alla lika stora som hus.
Stånkande.

Gnällande.
Jag vill hem klockan sex.
säger hennes man.
Det blir körigt det här.
säger hon.
Vi ska ju till tippen först.
Jo... Ja...

Sätter sig i min soffa.
Utan att fråga.
Breder ut sina arslen över mina kuddar.

Hanna välgöraren.

Känner hur deras atomer och molekyler kväver min hud.
Säger att de inte har tid.
Vill ha lägenhetsnyckeln.
Är ni helt körda? Tänker jag.
Men munnen pratar om andrahands uthyrning.
Hon blir förolämpad. Menar att hon är företagare.
Det är min bror också, tänker jag.

Vad ger det för garantier?
De åker.

Ringer Maja.
Säger att de våldtagit mig.
Våldtagit min ärlighet. Min människosyn.
Min tro. Hon säger att de våldtagit min givmildhet.

Hanna välgöraren.

Besudlat.
Kommer tillbaka.

Jag ringer Sanne. Hon kommer. Vi slåss tillsammans.
Tills våra händer blöder. Och klackar in i ögonhålor.
Va? Nej.

Vi bär ner skiten. Vi bär ner skiten tillsammans.
Vi gör det till en lek. Vi kastar kuddar på varandra.
Vi skrattar dem i ansiktet när de gnällt på att soffan är för tung.
Vi bär den. Tillsammans. Och skrattar. En barnlek. skrattar vi.

Jävla idioter.
Skrattar vi. I deras ansikten.
Trots att de inte hör.
Hoppas jag de förstår.

"Vilka tjejer." säger de.

"Vilka inavelssvin..." skrattar vi.


Inga garantier.



"Släpp aldrig in dom här

och ge dom
inga nycklar till mig

ge dom inga nummer som jag har
säg att du inte vet"