Cynisk jävel

Ibland ser man också om folk kommer att kyssa istället för att bita,
då är det också viktigt att visa vem man är och var man står.
Kanske möter man sin spegelbild.
Det är en fantastisk upplevelse, att möta sig själv.
Jag ler ofta då och man känner att jag menar det.
Ibland häver jag ur mig saker, i ett tafatt försök att skapa en diskussion.
Man kan säga vad som helst, det fungerar oftast.
En spegelbild tycker antagligen att det var lika fantastiskt sagt
som originalet tyckte att det var.

Sedan kan man kyssa varandra.
En gång kysste jag nästan någon annan.

Min spegelbild blev förbannad.
Hon skrek och hotade att lämna mig.
Hur hanterar man en sådan ilska?
Att kramas är lönlöst för spegelbilden kanske låter sig kramas...
men kramar inte tillbaka.

Då är det bättre att avläsa sin spegelbild och kanske lämna den en stund.
Att ifrågasätta och undra kan man göra senare.
Det viktigaste är att den värsta ilskan får lägga sig. Speglar går sönder så lätt.

Det är svårt att laga en spegel, svårare att laga sin spegelbild.

När jag ser mig själv i spegeln innan en sen krogkväll reagerar jag. 
Spegelbilden ifrågasätter mig.
Vem är du egentligen? skriker hon men jag har inga svar.

Jag klär i svart.
Jag har alltid varit svag för människor i svarta kavajer.
Inte kostymer, kavajer.
Och rufsiga frisyrer och anarkistiska, tärda ansikten.
Jag känner en man som ser ut så.