Cynisk jävel

Ibland vaknar man på golvet, mitt i rummet.
Och mår sådär mystiskt.
Som att man har upplevt någonting fantastiskt.
Eller förjävligt.
Man vet liksom inte, när man vaknar på golvet.
Det tar några sekunder innan man förstår.
Innan man minns vem man är.
Var man är.

Man undrar om man har en klockan någonstans.
Men förstår snabbt att man inte bryr sig.
Det är så skönt på golvet.
Så skönt.
Och man är precis på väg in i dimman igen.
Tills man kommer på att man har tvättid.
Och ord som "Partiakal välfärdsstat" och "Exogena tryck"
far genom huvudet.

"Titmuss!!!" vill man skrika men vet att ingen kommer höra.

Tills man förstår att man inte är ensam i rummet.
Och att någon är i köket och gör frukost.
Man vet att man måste gå upp innan hon åker.
För att vara artig och säga "Tack för igår!" och
"Vi ses imorgon!"
Låsa dörren för säkerhets skull.
Undrar var man har sina nycklar.

Går upp och får för sig att bordet måste flyttas.
Det måste flyttas nu genast.

"Tack för igår! Vi ses imorgon!"

Ja gud, det finns en morgondag också.