Destruktiv

Och jag har en röd knapp.
På min halsduk.

Och ringen glänser på hennes finger.
Ikapp med deras tomma ögon.



Är det sunt att stänga in sig.
Och pressa hörlurarna mot öronen.
Så att de nästan blir ett med hjärnan.
Så hjärnan nästan exploderar och vill liksom rinna ut.

Och man vill känna.
Efter.
Fast inte.

Dämpa rösterna. Samvetet.

Imorse fanns det ingen plats på tåget.

Och de ropade i högtalarna.
Men jag förstod inte vad de skrek.
Jag hörde inte.

Jag ramlar.

De varma kropparna var i mig.
Och det gör mig rädd.

Och ibland blir jag så jävla destruktiv.
Jag gjorde pannkakor. Och var nära att smälla tallriken i stengolvet.
Utan anledning.

Bara PANG BOM KRASCH.
Jag gjorde det inte.

Men jag ville.
Och jag vill.

Jag vill dricka en helvetes massa sprit.

Jag vill bli barn igen.

Jag vill inte ha ansvar.

Jag vill inte tänka.

Bestämma.

Vara beroende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0