Cynisk jävel

Det finns en laserman sägs det.
Och det känns ju som att det eskalerar.
Och mina tankar kretsar kring.
Att om man vill skjuta nån.
Bör man ju göra det nu.

För då kan man säga att det var lasermannen.

De säger att det är en man.
Med skägg.
Som skjuter människor med invandrarbakgrund.

Sen skriver BJÖRN SÖDER det här.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7999379.ab

Och man tänker att

"Ja. Att SD-folk attackeras. Är ju sjukt mycket värre än en ny laserman."

Och sen tänker man.

Fan vad sjukt. Och så nära.
Nu bakar jag nougatmuffins.

Förtydligande.

Jag är inte galen.

Att bo här är bara en enorm omställning mot vad jag är van vid.
Malmö - Perstorp.

Bussarna håller ju på att köra över folk här.
Och de sparkar ju varandra.
Och kidnappar små barn och kräver ett glas vatten av snuten.

Sånt hände inte så mycket i Perstorp.
Faktiskt.

Men det är väldigt massa fint här också.

Dessutom är jag 20,
Och inser min dödlighet.

Det är därför jag äter grodbakelser.
Rymmer från föreläsningar.
Åker tåg till helsingborg istället.
För vi lever bara en gång.

Det är ju så man ska bemöta det.
Med grodbakelser och kanelbullar och äventyr.

Och en Maja som säger:
"JAG SKA SKYDDA DIG!" och följer mig till bussen.
Och skrattar. För jag är ju tramsig ibland.

Förtydligande.
Jag är galen. Men på ett bra sätt.

Tack fadern och modern!
Ändå!

Vad gör man åt dödsångest?

Jag har börjat få små irriterande visioner om allt som kan hända när jag är ute och vandrar.
När jag åker buss kan det komma en väl detaljerad bild av vilket fönster jag kommer flyga ut ur om vi krockar. Hur glassplitter känns. Hur landar man på asfalten? Svimmar nog av först? Kanske får bussen över mig.

Igår när det passerade en mystisk man bakom mig när jag stod vid lunds central fick jag en känsla av att han hade ett vapen och skulle skjuta mig i bakhuvudet. Och kunde nästan förnimma pistolen mot huden.

Det var nästan så jag kräktes. Det känns inte sunt alls!

Jag kan se byggnader falla över människor.
Få bilder av hur det känns att bli överkörd av den där gigantiska lastbilen som kommer.

Förut hade jag problem med Jordens Undergång och atombomber.
Nu är det ju för fan realistiska saker som spökar.

Vad gör man åt dödsångest?

Jag kan inte ens gå ned till tvättstugan när mörkret faller på.
För jag tänker att det säkert kommer någon buse.
Ja. En buse var ordet.

Men jag går ju ned. Jag går ju ned och tänker att

"Om jag skriker riktigt högt... Och tvättnyckeln är ganska vass...
Jodå. Det ska nog gå..."

När jag var liten, ensam hemma och skulle hämta posten.
Hade jag en liten ostkniv innanför jackan.
Bara för att.

Känns inte heller sunt.

Jag kanske är en amerikan.
Fan vad drygt.

Eller så håller jag på att bli pensionär?

När går det över?

Charmant är mitt nya favoritord.
Det går i så mycket.
"Charmant! Verkligen charmant!"

Om den finnige tonårspojke som rapar ljudligt i någons öra på tåget.
Om den rosaklädda 50 plussaren som stoppat ned sig själv i korvskinn.
"Charmant! Rent ut sagt charmant!"

Om allt av asmak!

Som liksom griper tag i strupen på människor.
Och ligger där. Och kväver.
Avsmak.

"Charmant."

Om man känner sig extra överklass kan man säga "raring" också.
Och "förtjusande".

"Fullkomligt charmant, raring. Helt enkelt FÖRTJUUUUUUSANDE."

Det är lite sådär charmerande ironiskt.

I Tidningen idag var det en artikel om Mads.
Mads Mikkelsen.
Danmarks sexigaste man.

Artikeln handlade om hans badbyxor.
Och att kvinnor uppskattade dem.
Och honom.

Inget märkvärdigt med det kan tyckas.
Det roliga var att gå ned och kika i fältet för kommentarer.
Där män kommenterat. Och var så sura. Så sura.
Avundsjukan lös bara igenom lite. Bara lite.
Obekvämt att vara man och jämförd med Mads.

Till det ironiska hör att när en MAN blir sexobjekt blir det lite jobbigt.

Det är ju lite därför...
Ja, men det är typ därför vi har Ladies Night.
En enda dag där vi får se på män som objekt.
En enda dag. Tack, tack.

Jag var inne på pressbyrån idag.
Och såg inte en enda karl pryda omslagen på tidningarna.
Inte en endaste. Och gör han det. Har han ofta kläder.

Lite som...

Jo men som den skyltdockan av en man som var för
smal och det blev ett RAMASKRI helt plötsligen!
Fast vi kvinnor har haft smala skyltdockor sen urminnes TIDER.

Men NU! Var det ju män det drabbade...

"Vi kan ju få ätstörningar!"
"Välkommen i gänget."