Pensionärsvarning
På tv är folk alltid så förbannat glada.
När de äter flingor.
Eller när de borstar tänderna.
Jag ser bara butter ut.
Men jag har fluffstrumpor. Och det är i alla fall bra.
Jag känner mig som en pensionär.
Häromdagen var jag ledig.
Och jag skulle hämta ett paket.
Jag gick upp. Satt i min pyjamas. Och sa "Kära nån."
Sen klädde jag på mig. (Hatet mot kläder är för övrigt en helt annan historia)
Förberedde mig mentalt. Började min vandring. Hämtade mitt paket.
Sen vandrade jag hem igen.
Så fort jag kommit innaför dörren slängde jag av mig kläderna, på med pyjamasen igen och suckade:
"Det var dagens stora uppgift."
Dagens stora uppgift hade tagit mig ungefär en halvtimme.
Väl förtjänt av pyjamas.
En lärare i psykologi pratade en gång om hur gamla människor uppfattar tiden på ett helt annat sätt.
Och att köpa mjölk kan vara det enda man gör under en hel dag. Och att de uppfattar det
på ett helt annat sätt än... andra folk. Som dagens stora uppgift.
"Aj fan." Sa jag.
