Cynisk jävel

Jag drömde om att jorden gick under igen.
Jag förstår inte varför jag drömmer det så ofta.
Kan någon berätta för mig hur det kommer sig?
Förra gången var det flygplan som föll från himlen.
Inatt var det någonting annat. Ganska vackert men skrämmande.
Så som döden ska vara.

Låt mig få leva.
Låt mig få höra de sista andetagen.
När murarna rämnar och askan sprids med vinden.
Var det din kropp?
Var det din aska?

Och ljudet när jorden går under...
Är som musik för hennes själ.
Jag har så svårt att sätta ord på det ljudet...
Men du har säkert hört det.
Du har säkert hört det förut.

En banbrytande sifferkombination.
Av ettor och nollor.
Systemet fungerar inte längre...
När fåglarna lämnar himlens trygga kropp.
Var är de nu?

Det måste ha gått för långt...
Vi måste ha gjort något fel någonstans.
När gräset grånar av askan.
Oförlåtligt.

Fasadernas sprickor sprids som en löpeld.
Vi ser varandra när väggarna rasar.
Ser varandra som vi aldrig sett varandra förut.
Nakna.
Men det är försent.

Panik bryter ut och alla ihopsydda läppar säras.
Genom eld och rök faller människor ihop.
I skrikande, gråtande högar.
De skriker på en Gud jag aldrig känt.
Om förlåtelse... Om synder...
Jag hör men förstår inte vad de säger.

Städer släcks ned. Marken rämnar.
Och slutligen tystnar ropen.
Som djur... Vi stirrar på varandra under tystnad.
Var det din kropp, din aska?

Det spelar ingen roll. Jag vill leva.
När mörkret omsluter världen.