Cynisk jävel

Det finns så många människor.
Att det känns oöverstigligt bara det faktum...
att man finns.

Det finns... Så otroligt mycket att vara rädd för.
Att Kina bråkar med USA.
Att Turkiet är arga och man bränner flaggor.
Att den svenska tigern smyger igen...

Att det finns gigantiska astroider som är på väg mot jorden.
Och kan utplåna oss inom några sekunder.
Att det finns vapen som vi har utvecklat...
Enbart för syftet... Att kunna döda varandra.

De säger att det är för att försvara oss.
Att det är en nödvändighet. En frihet.

Egentligen är det nog bara för att det finns så många människor.
Att det är utom kontroll.
Vi är så jävla rädda.
Det är inte hanterbart.
Det är därför vi har behovet att döda.

Men inte vi... Inte den svenska tigern.
Hon dödar ingen alls.
Vi vill helst bara inte synas.

Men vi önskar att de dör. De jävlarna.
Hoppas att någon annan sköter det bara.

Där vi sitter hemma i sofforna.
Med en ölburk på magen och suckar:
"Ja fy fan, vart är världen på väg"
Och vi vill döda dem. Döda de jävlarna.

Som de dödar oss. Det är vi mot dem.

Det är bara det att vi haft fel fiender.
Hela livet.

Att vi inte förstått att rädslan begränsar oss.
Viljan att döda. Begränsar oss.
Rädslan för att bli dödad först.